Man kan väl säga att det började den 29e april 2011. Jag var hos några kompisar och hängde hela dagen, kände mig rätt seg och något febrig. Så tog det lugnt och försökte vila eftersom bästa dagen, enligt mig, i Lund var dagen efter; Valborg. Valborg kom och jag mådde jättebra, inget kunde ha varit bättre. Underbart väder, underbara människor och fantastisk stämning. Jag såg även framemot Barcelona 2-5 maj med två kompisar.
Det var i Barcelona jag kände att jag hade en svullen körtel på vänstra sidan av halsen, precis ovanför nyckelbenet. Den gjorde inte ont men var väl 2×2 cm ungefär. Hypokondrisk som man är som sjuksköterskestudenter så skojade vi om att det kanske var cancer. Men vi trodde ju att den svullna körteln var där eftersom jag hade varit lite krasslig veckan innan. Jag mådde bra annars, och Barcelona var hur nice som helst.
Det gick någon vecka, kommer inte ihåg exakt datum. Jag hade fullt upp med att skriva kandidatuppsats, tränade och levde på som vanligt. Men körteln försvann inte. Och jag kände att det var lika bra att kolla upp det nu. Så jag fick en tid på vårdcentralen, de tog prover för körtelfeber och CRP som visade negativt, inget där. Läkaren kände även på körtlarna men kunde inte konstatera något. För säkerhetsskull ville han att jag skulle till sjukhuset för finnålspunktion (biopsi). Remissen skickades och några dagar senare fick jag en kallelse. Jag hade fått en tid den 24e maj.
Finnålspunktionen gick bra, blev stucken fyra gånger men tyckte inte det kändes särskilt mycket. Kommer mer ihåg att jag tyckte att det var kul att de försökte avleda mig och prata om massa annat under tiden, så som jag fått lära mig att man ska göra när man utför obehagliga moment för patienten. Fick reda på att svaret kunde dröja upp till tio dagar och att det skickades till min vårdcentral. Innan dess hann jag med att gå på mina sista sittningar som sjuksköterskestudent och att stolt ta min sjuksköterskeexamen.
Den 6e juni ringde de från vårdcentralen och bad mig komma på återbesök. Jag undrade om hon inte kunde ge mig svaret på telefon, men hon visste inte alls vad det gällde, bara att jag skulle på återbesök. De hade inga tider förrän veckan därpå, något som jag i efterhand tycker är konstigt. Det var ju inget återbesök man bör skjuta på direkt.
Den 14e juni kom jag på återbesök och fick de dåliga nyheterna. Att jag till 99% hade Hodgkins lymfom, lymfkörtelscancer. Jag ville inte att någon skulle följa med på återbesöket utan var där själv. Pulsen gick upp i 200 och jag hade tusen frågor. Hur blir det nu? Det enda läkaren kunde säga var att prognosen var god. Han skulle skicka mina papper till Onkologiska kliniken och sedan skulle jag bli kallad dit. Han visste inte var jag kunde vända mig. Oprofessionellt. Det var tur att jag ändå hade såpass mycket kunskap inom ämnet som jag hade, eftersom jag haft praktik på barnonkologen. Men hade det varit en person utan sjukvårdsutbildning som fick detta besked och sen inte någon att vända sig till, vet jag inte hur denna person hade mått. Jag kände ändå att jag hade koll på läget.
Otålig som jag var och med tusen frågor, ringde jag upp en avdelning på onkologiska kliniken som jag antog skulle komma att bli min avdelning. Jag blev sedan uppringd och fick prata länge med en läkare om hur behandlingsplanen såg ut. Jag skulle få komma på läkarbesök redan på måndagen den 20e juni. Vilket dessutom var dagen jag skulle börja mitt första jobb som sjuksköterska.
notesabouthl 